Norrländska Korrespondenten – 26 oktober 1869, sida 2

gått. Jag kan åtminstone skänka dig, älskade moder, den trösten, att försäkra vid allt hvad heligt är, att jag aldrig varit i stånd att med uppsåt begå ett sådant brott. Då jag erhöll detta förskräckliga bref, i hvilket Alexander prisgaf mig ät vanäran, samt förklarade mig ovärdig att blifva hans hustru, då grep förtviflan mig, då ville jag döda mig och mitt barn, och jag öfverlemnade mig åt den hejdlösa förtviflan, som beherrskade min själ. Jag kastade mig öfver sängen, på hvilket barnet slumrade, jag tryckte det under några minuter med ömhet till mitt hjerta, men slungade det äter med afsky ifrån mig, då jag i dess ansigte såg likhet med fadrens drag. Jag var vansinnig, jag förlorade besinningen, och — Gud må fördöma mig om jag ej talar sanning — jag visste inte hvad jag gjorde — jag vet ännu inte i detta ögonblick hvartill förtviflan dref mig. Jag vaknade om morgonen med full : jag såg då det bleka, döda barnet ligga vid min sida. Ångesten grep mig. i Minnet af hvad jag redan gjort innan besinningen öfvergaf mig lät mig befara, att jag i vanvett låtit min harm öfver fadrens förräderi gå ut öfver den oskyldiga, älskade varelsen. Ack, dess blå läppar, de mörka fläckarne omkring halsen voro förfärliga bevis, som tilltalade mitt samvete — och, o min i