Norrländska Korrespondenten – 26 oktober 1869, sida 2

hälla er alldeles stilla tills jag kommer tillbaka. Jag lofvade detta, och han aflägsnade sig. Stilla, orörlig satt jag på en pall midt på golfvet, för att undgå att beröra murarne, för hvilka jag hyste en oötvervinnerlig afsky. Jag hörde uret sla qvartslagen — mitt hjerta räknade sekunderna — på detta sätt förflöt en hel timma. Men ännu hörde jag endast skildtvakternas steg i korridoren. Då — o, ändtligen rasslade nycklarne, dörren öppnades och en gammal herre inträdde, ledsagad af min till hälften vanmäktiga tante. Jag sjönk i hennes armar. omslöt henne med dödsångest, våra tårar blandades, men vi förmådde ej yttra ett ord. Årad vare den ädle man, som ej genom en enda fråga göt bly i det blödande såret. Jag fick först kraft att tala, men så gällde det äfven allt för mig, frihet, ära, räddning! — O, min tante, utropade jag, säg denne herre, att jag inte är någon förbryterska. Då först erinrade sig den stackars lidande modren hvarom det handlade. — Min herre, sade hon, denna unga flicka är min fosterdotter, fröken Paula von Chartovenka, hvars fader, min svåger, fann sin död i den polska frihetsstriden. Min olyckliga dotter och midt