Norrländska Korrespondenten – 22 oktober 1869, sida 3

hvilken jag med lif och själ skänkt min första, rena kärlek — jag hade blifvit förråd af den syster, hvas svagheter jag vänskapligt öfverskylde — jag var nödsakad att inför verlden förtiga min olycka, för att icke uppenbara hennes brott, och jag var till och med nödsakad, att hos hennes moder, på min egen bekostnad, öfverskyla felsteget — och nu måste jag med förlust af ära, anseende och frihet böta för hennes förseelse; försmäkta i ett fängelse, hvars murar våro besuddlade af mördares och missdådares händer. O, det var mer än ett menskligt hjerta kunde utstå! Men ännu var lidandets bägare ej tömd i botten. Knappast hade jag öfvervunnit det första utbrottet af min rasande förtviflan, då en magistratsperson inträdde, ledsagad af en för mig, främmande herre, hvilken han frågade, pekande på mig: — År det hon? Främlingen en elegant klädd ung man, med vackra, men synbart judiska anletsdrag, såg då allvarligt och bedröfvad på mig, i det han sade; — Ack Maria, skulle det då komma så lågt med dig! — Min herre, utropade jag; haf förbarmande med en olycklig! Jag är icke Maria. Jag är Paula, hennes bedragna kusin, som hon frånröfvat ära I och lycka.