Norrländska Korrespondenten – 22 oktober 1869, sida 3

Länge såg den unge mannen på mig samt sade sedan, långsamt och med eftertryck: — Om ännu en guista af medlidande lefde qvar i mitt bröst, så skulle den alldeles försvinna, då ni är nog fräck att vilja ljuga er ifrån förbrytelsen, ja till och med icke skyr att beröfva er skuldfria syster hennes ära. Min herre, fortfor han, vändande sig till embetsmannen, denna flicka är den af hennes älskare mig anförtrodda Maria von Lanz, hvilken jag natten till den andra November ledsagade hit ifrån Frankfurt, och hvilken jag sedan tvenne gånger besökt i min väns ärender. Jag ber er anföra denna min utsago till protokollet, emedan jag i morgon bittida är nödsakad att afresa till Paris, men om några veckor kan jag, om det är behöfligt, återvända hit för att tjena som vittne. Båda aflägsnade sig utan att embetsmannen lyssnade till min bön att sända bud till hotellet efter min tante. Jag var åter allena. Huru välgörande, huru lugnande verkar ej eusamheten på fria, lyckliga menniskor, men huru förfärlig är den ej i ett fängelse; ensamhet i ett rum, hvars atmosfer var förbrytelse. (Forts.)