Norrländska Korrespondenten – 19 oktober 1869, sida 3

tid vistats i Paris. Af obekant orsak bar denne Emil Walber ett antaget namn, och Alexander, som kände det rätta, hade lofvat att ej för någon yppa det. De hade sammanträffat på resor och fattat en innerlig vänskap för hvarandra. Jag har sednare erfarit, att denne Emil var jude, hvilken omständighet föranledt honom att på sådant sätt dölja sitt rätta namn för att ej upptäcka sin börd. Klockan hade nyss slagit elfva, då jag skulle begifva mig i säng, men ihågkommande, att jag hade glömt någon oumbärlig persedel i den garderob, som gränsade intill min systers rum, begaf jag mig först dit. För atticke störa henne smög jag mig på tåspetsarne, men knappast inkommen hörde jag ett undertryckt qvidande från hennes rum. Jag smög mig då närmare dörren, hvarest jag blef vittne tillföljande samtal, ofta afbrutet af tårar och ängsliga snyftuingar. — Hellre döden i hafvet än följa dtt förslag. Jag inser nog att du vill aflägsna mig. Du hatar mig nu lika mycket, som du förr, enligt dina försäkringar, älskade mig. O, jag är den olyckligaste varelse under solen! Ena sakta hviskning afbröt denna klagan, som jag igenkänt för Marias, men det var mig omöjligt att uppfatta ett enda ord deraf. — Nej, nej! svarade Maria. Jag