Norrländska Korrespondenten – 19 oktober 1869, sida 3

sjelf utkorade, med den fasta föresatsen, att efter bästa förmåga bereda åt honom ett lyckligt lif, att blifva;!en trofast och redlig hustru, emotsåg jag, lugn och lycklig, den ödesdigra dagen. Jag hoppades att de nyss omnämnda skuggsidorna af hans karakter skulle försvinna under ett lugnt hemlif. Den 2 November, alla själars dag, besökte jag tillsaminans med min fotermoder kyrkogården. Maria hade ej ledsagat oss, emedan hon sedan flere månader pinades af en svår hufvudvärk, som städse tvang henne att qvarstanna på sitt rum. Under dem tid hennes sjukdom varat, hade hon visat mycken otålighet, och isynnerhet hade hennes dåliga humör ofta utbrutit emot mig. Det behöfdes blott en ringa anmärkning eller ett obetydligt ord, för att uppreta henne, då hon utbröt i orättvisa förebråäelser. Jag bar allt med tålamod — min syster var ju sjuk. Då vi återkommo från promenaden hade Maria redan dragit sig tillbaka till sitt rum, och kammarjangfrun anmälde, att bon önskade få blifva ostörd. Alexander hade redan på morgonen sagt mig, att han denna afton ej ämnade besöka oss, emedan han skulle tilibringa den tillsammans m d en vän, efter hvilken han längtade. Denne af honom så högt skattade vän hette Emil och var en tysk, som redan längre