Norrländska Korrespondenten – 19 oktober 1869, sida 3

der, och vid dessa ord öfvergaf mig den styrka, som jag endast genom den våldsammaste ansträngning förmått att tillkämpa mig. Då jag åter kom mig för upplystes rummet af en svag morgongryning. Jag låg styf och kall på det hårda golfvet, under olidliga smärtor i arm och hufvud, hvilka jag i fallet skadat. Jag kröp fram till dörren vid Marias rum, men ej ett ljud hördes, allt var stilla som i grafven. Småningom återkom denna förskräckliga scen för mitt minne, och jag öfverlade just med mig sjelf om hvad jag borde göra, då häftiga smärtor i hufvudet framför allt tvang mig att söka hvila och hjelp. Jag släpade mig derföre in i mitt rum, ringde och befalide min förskräckta kammarjungfru att genast väcka tante och bedja henne att komma upp till mig. Jag har glömt berätta, att min tanto var en god, men temligen inskränkt qvinna, fullkomligt redlös i farans stund, och som hufvudsakligast litade på mina råd och uttalade äsigter. Moderskärleken var hennes lifs enda passion, ehuru hon äfven höll mycket af mig. Hon kom straxt och var ytterst bedröfvad öfver det tillstånd, i hvilket jag befann mig. (Forts.)