Norrländska Korrespondenten – 19 oktober 1869, sida 2

dess fullkomligaste utsträckning utgjorde de hufvusakligaste föremålen för mina studier. Musikaliska anlag voro mig medfödda, ett arf, som jag erhållit efter min moder. Dertill var jag stilla och allvarlig samt sympatiserade alls inte med min kusins evigt rörliga lif, hennes egensinnighet samt allt för starkt framträdande egoism, som var ett af grunddragen i hennes karakter. Ja, sjelfva hennes hastiga eftergifvenhet, då man förebrådde eller bad henne om något, behagade mig ej heller. Deraf kom det sig att våra själar voro främmande för hvarandra, oaktadt den kroppsliga likheten. Jag var likväl något längre än hon, då vi utträdde ur klostret. Min onkel hade emellertid dött och hans enka sålde godsen samt flyttade till Frankfurt, hvarest hon bodde, då hon afhemtade oss fråa pensionsanstalten. Naturligtvis måste vår törvänande likhet väcka uppseende, isynnerhet som vi gällde för att vara vackra. Efter min moder hade jag ärft en icke obetydlig förmögenhet, hvaremot min fader lagt sin på fäderneslandets altare — han dog fattig och obelönad för sin patriotism. Min tantes förmögenhetsvilkor förbjöd henne att föra något stort hus, likväl församlade sig hos henne ofta en krets af bildade, isynnerhet musikaliskt begäfvade personer. Bland dessa var Alexander von