rådgledamöterna? förmyndarcstap. Då singe högwördige bönder o. s. w. böorja drifwa sina egna söner med påfweånga. Men rå ffulle bladet troligen snart mäns ra sig om, få att man finge fe en helt annan, fida wisa fig hos de der mägtiga befallningsmännerna. Nog hafwen j nu nod och samwete att frejfta ihop ffolläraren, men wisserligen skulle rättskänslan wakna hos eder, om j fingen edra egna söner under förmyntareskavet, ja då skulle dessa snarligen af eder blifwa förklarade för sjelsständiga och fullmyndiga. Det är ju sannt, pappa, att hwar och en menniz ffa unnar sitt eget fött beböflig wälmåga, förtjent ära och heder. Så skulle då äfs wen händelsen blifwa med eder: J skullen då sannerligen snart blifva wåra ödmjus fa tjenare, samt lemna oss, edra söner, förnämsta talarestolen i eder rådsal. Wi komma då att af eder anses för den der swåra lampens genomfämpare, och wåra inspektörer och slolråd, hwilkas söner mi äro, stola tå wisserligen wäckas till medgifwande of hwad som skäligt more, — iag tror, föra far, i all enfaldighet, att detta wore det lindrigaste och tillila det billigaste sättet för att frufta ibop eder, skolråt m. fl. På detta sätt har jag få: som jon till en skolrädsledamot tänkt mig in i den der saken, och har derföre trotsat eder faderliga wilja och gifwit mig in på seminarium, förhoppandes att flera an. dra mina litor ffola följa mitt exempel. Jag är öfwertvaad derom, att i wårt land finnas inga män fom bafwa större insigt i skolwäsendet än, feminarii-reitorers no. Dessa hälla och föreläsningar flera gånger i medan i detta ämne, hela läros turfen igenom, följaltligen blifwa ffolä rarne näst fina rektorer de meft förftåndiaa i den der saken. Wår rektor här på skolan är i detta ämne särdeles nitisk, och mi, elever, önska ofta att re der fnusförnuftiga bondgubbarne der hemma också mor re här å lärde fig någon smula i saken. Far säger att jag skall komma bem och föra timmer ch afstå ifrån mitt owisa företag — om nu alla här warande s. k. seminarister skulle följa edert rår, få blef: me inga skollärare till finnandes; men hör! Hwem skulle då sköta follskolar? ffulle hon för alltid inställas? nej, det skulle ide hel ler taga en god ända! Etulle ffolrådsmedlemmarne sköta henne? Ja då tror jag att ordspråket skulle sannas: ju flera keckar, ju sämre soppa. Ja jag tror att det skulle alldeles gå i pannfafa för dessa. Far är un stor öfwer sitt Höga stånd och embete, samt går och slår upp näsan så högt, ja så högt, att den kan fastna mid bockhornen hå månen, eller wid der warande af solens hetta lådlupna träden; men finge far uppdrag att sköta skolan i församlingen, få tror jag näfan wisserligen stulle sjunka några grarer. Jag hål ler dock före att ett sådant uppdrag al: drig fan warda eder gifwet; troligare more, att skolfiskalen, den höga slälen, finge trära i stället för trälen — hans nuwar rande lön wore honom äfmen rå tillvädtig, och de der ofantligt stora ffollärares lönerna finge då indragas. — För det an: tra söreslär föra far, att jag skall blifwa prest. Detta embete mill jag mig alldeles undanbedja; ty wisst oh sannt är det, att jag då hade bättre utsigter för min ekonomiska ställning, men det är dock ett få wigtigt fall, att jag wågar mig alls icke in på den stråten; också medfölja vetsamma så stora frestelser till ondo, och få många widrigheter, att jag för min del ej har rygg att motstå dem alla, ty jag är af samma lött och blod som ni, sar. Om jag blefwe prest så finge jag till och med en så stor lön, att jag aldrig kunde lefwa upp henne på året, utan skulle måst för hwarje år låna hort öfwerloppet af dens samma, finae reverser, hwarefter räntorna skulle tid efter annan uträlnas, komme fås I lunda i penningbråt; finge troligen också ett ftort preftbord att ftyra och ftälla med, — jag blefwe då snart i stället för en anz dans man en mammons träl, som under i