erforo, att grefvinnan befann sig något bättre, men med judisk påflugenhet låtsade de om intet. De anhöllo om tillatelse att ännu få qvarstanna några dagar, för att njuta af landtlifvets behag, hvilket naturligtvis tillstaddes dem med artig beredvillighet. Emil hade beslutat, att ej afresa förr än han emottagit löftet om Saschas hand, och han betviflade intet ögonblick, att hans plan skulle lyckas. Sascha lemnade aldrig sin plats vid modrens säng, hvarför det ej lyckades Emil att, genom sin stora förmåga att underhålla samt sitt oemotståndliga väsende, omstämma henne till sin fördel, Det värsta i grefvinnans sjukdom var öfverståndet den natt, då hon återkom till besinning, och sedan dess återfick hon allt mera helsa och krafter. 6. Pa eftermiddagen dagen derpå körde en vagn in på Weidenbachs borggård, och en lång stund förut hade posthornets klang framfört den glada underrättelsen, att den af så många hjertan med längtan väntade gästen var i antågande. Richard sprang ur vagnen, omfamnade den på trappan väntande Casimir, satte i ett språng öfver alla slottstrappornas steg, helsade till höger och venster på det öfver hans ankomst jublande tjenstefolket, samt ilade in i