Norrländska Korrespondenten – 15 oktober 1869, sida 2

att sonen i det hus, hvarest din fader lärde att känna mig, är i besittning af en för vår familj fruktansvärd hemligaet. Jag behörver säkert icke försäkra mina barn, att jag är oskyldig, att intet begånget brott nedtynger mitt samvete; i så fall bade aldrig din ädle fader upphöjt mig till sin make. Men deuna hemlighet kastar ett sken af skuld på mig och skulle, förebringad för offentlighetens domstol, fördöma mig samt besuddla vår familjs ära och anseende. För sin tystlatenhet har denue man utfäst ett vilkor, som jag knappast vågar att omnämna. — Uvilket? hvilket? ropade den unga flickan med återhållen andedrägt. — Han fordrar din hand. — Juden? . — Han är kristen, efter hvad han försäkrat mig, och tillräckligt rik för att kunna köpa sig en grefvetitel. Dessutom säger han sig älska dig, och är besluten att bereda din sanna lycka. Du darrar, mitt barn! — du är så blek — du dör! — Rättfärdige Gud! hvad har jag gjort? Den dödssjuka qvinnan reste. sig längsamt upp i sängen, lade Saschas nästan liflösa hufvud mot sitt hjerta och uppvärmde det vid denna kärlekens enda sanna, oförfalskade källa. Hon strök med de kalla händerna dottrens ebenholtzsvarta, glänsande lockar bort från den höga pannan och örverhöljde