Norrländska Korrespondenten – 15 oktober 1869, sida 2

förde den till sina läppar, medan hon sjönk ned vid sängen och utropade med glad rörelse: — O moder, moder! Ditt öga är så klart, känner du igen ditt barn? — Saschinka, mitt älskade barn! sade grefvinnan matt, visst känner jag igen dig. Jag är matt och svag, mitt hufvud värker, men min tankeförmåga är klar. Jag har mycket tänkt på den förskräckliga händelse, som bringade mig i denna belägenhet. Säg mig, mitt barn, om du älskar mig nog högt, för att bringa mig hvarje offer, som jag kan begära af dig? — Hvarje, älskade moder? svarade den unga flickan beslutsamt. Jag trodde, att du kände din dotter tillräckligt, för att vara öfvertygad derom. — Ännu auar du inte betydelsen af ditt löfte. Tänk pa betydelsen af ordeu: hvarje offer! O, mitt barn, det handlar ej om en obetydlig bön — icke en förbigående glädje — det är fråga om ditt hjerta — din hand! Den unga flickan blef blek, lik en lilja, som darrande böjer sig på sin svaga stängel. Men hos den fina vavelsen fanns ett starkt och kraftfullt hjerta, som hastigt bekämpade motviljan och var redo att lemna det begärda offret. Hvad begär du af mig, moder? frågade hon knappast hörbart. — Så vet då, återtog den sjuka,