Norrländska Korrespondenten – 8 oktober 1869, sida 3

då hsnnes trofasta son och vän och intag min plats vid hennes sida. Ger du detta löfte åt din döende vän? — O, min fader! utropade Richard öfverväldigad af smärta. Med lif och blod är jag beredd att helga mig åt din familj. Intet offer skall vara för stort, blott jag dermed kan skapa dess lycka. Lita på mig och min kärlek till er. — Godt, min son! Sedan jag erhållit detta löfte, går jag lugn ur verlden. Jag har sett den inre böjelse, som fördinder ditt och min Saschas hjertan, uppstå, växa och befästas, hvarför jag välsignar er förbindelse och önskar att er gemensamma moder äfven viil lemna sitt bifall dertill. Paula räckte den för länge sedan utsedde svärsonen handen och de båda unga sjönko ned vid fadrens säng samt omfamnade honom snyftande. — O, låt oss ej i detta förskräckliga ögonblick tänka på lyckan, snyftade Sascha. Om du älskar mig, Richard, så tala ej om kärlek och lycka förr än min själ funnit frid, om man efter en sådan förlust kan finna ro och tröst mer på jorden. — Jag lofvar dig, kära syster, svarade Richard, i det han reste sig, att ej påminna dig vår förbindelse förrän du sjelf medger det. — Jag önskar, fortsatte den döende, att du måtte resa ännu ett år,