Norrländska Korrespondenten – 8 oktober 1869, sida 3

kommen från sina gods och stod vid foten af generrlens säng. Dystert brann en lampa och upplyste endast till nödtorft den lidandes närmaste omgifning. Trenne qvinliga varelser omgäfvo lägret. De sutto stumma och bleka med återhållna tårar och sammanknäppta händer. Generalens matta hufvud hvilade emot hans tröstlösa makas skuldra, och Alma var sysselsatt med att trösta den i tårar upplösta Sascha, hvilken i sin barnsliga kärlek ej kunde tänka sig möjligheten af att lefva lycklig, om han blef beröfvad henne. Läkaren hade lemnat rummet för att taga sig några ögonblicks välbehöflig hvila. Han gaf intet hopp mera, då generalen begärt att fa veta fulla sanniogen, hvilken äfven meddelades honom. En timma derefter hade generalen erhållit kyrkans tröst och emottagit det heliga sakramentet. I det vi inträda i rummet, se vi Richard, på en vink af den döende, värma sig sängen. Han grep sin onkels hand och förde den med ömhet till sina läppar, i det denne med möda framstammade följande ord: — Min son! Jag ålägger dig att vara ett stöd för de värnlösa, som jag ou lemnar efter mig, liksom jag varit din barndoms stöd. Min Paula behöfver kanske en gång en manlig försvarare mot ondskans förföljelser. Var rr