rundt omkring med ett obehagligt, gnällaude ljud, — den gråa och tjocka luften låg tung och regndiger öfver byn; bandhundarne tjöto, plagade af den kalla och genomträngande blåsten — och hvarje menniska, som ej var nödsakad att vistas ute, sökte hemmet, den gästfria stugan, den värmande brasan. Ärven i det gamla, ståtliga slottet Weidenbach såg det likaså ödsligt och dystert ut, som i naturen; äfven der visade sig en bild af hösten, ett skuggspel, en menniskas dödsläger. Generalen, som redan i flera månader varit lidande af ett i hufvudet erhållet sår, hade vid höstens ankomst hemkommit från en badort, dit ledsagad af hustru och barn, och man hade hängifvit sig åt det glada hovpet, att den genomgångna kuren alldeles hade återställt hans hälsa. Men med trädens löf föll äfven hoppet, och den fruktansvärda vissheten, att hon skulle mista det käraste hon egde på jorden, påtvingade sig Paulas själ såsom en förfärlig sanning. Hon behöfde hela sin moraliska kraft, hela sin fasta tro, hela sitt hopp om återseendets glädje, för att emotstå den sorg, som grep henne i dessa förfärliga ögonblick. Barnen, som voro på väg att förlora lika mycket som modren, utöfvade likväl ett välgörande inflytande på hennes förtviflade sinne. Richard var hem