Norrländska Korrespondenten – 5 oktober 1869, sida 3

henne. Då säg den lilla hur Paula sjönk till grefvens bröst, då hörde hon huru de hviskade till hvarandra de mest ömma smeknamn, då kände hon sig tryckt till den sköna, bleka flickans hjerta hvilken gaf henne den heliga försäkran, att älska henne som en moder. Barnet sag huru lyckan föryngrade grefven, huru dess rosor växte på Paulas marmorbleka kinder, och hon hörde slutligen grefven hviska: — Min Paula, du ädlaste af alla qvinnor! af hela min själ erkänner jag ditt höga värde och vill bära dig på mina händer för att försona det förflutnas olyckor. Gud tillgifve dem, som så handlat emot dig! Men kom nu. Verlden skall i dag erfara att grefve Wartenfels är den lyckligaste man i verlden. Derefter tog han sin brud under armen samt den lilla vid handen och gick ned i salen. Innan Wartenfels om aftonen tog afsked, bad han hennes nåd lösa Paula från de ingångna förbindelserna, emedan han önskade, att hon skulle ledsaga hans svägerska och fosterbarn ut till hans gods, för att anordna det nödvändiga till deras bröllop. Hennes nådo, hur inskränkt hon än var, begrep likväl, att detta endast var en förevändning och att grefven ville draga sin tillkommande brud ifrån den underordnade ställning, hon inne