11111110 24 L2 —241 döden, eller det audra få ofantligt myc fet mer aflägsna fallet — ett fegel. Tio dagar pasjerade under hwilka be skeppsbrutne Iebo få mycket af törst att de knappast önslede föra, ehuru be skedn lifwet genom att åta litet söndersmulade slorpor. Sltutligen ins tröffare det osannolika fallet för tem, Ett senel fom i sigte och höll ved på dem. Deras befriare syntes dem i flape nad af en skonert, sjelf ölott en liten bit af ett skepp, men ett frifft fartyg mer torra plankor nti fis, på hwilka ve furte blifwa i siånd att ligga ner, och få föra od matten! jan fan förer ställa fia huru de steppsbrutne på flet ten midt i fin maktlöshet och sitt Hopp: I föfa elände oc) i ten sörtwislade vörsångeften af deras törst, skulle wälsigna lita fartyget då del fom ned til fimer hafwet, cd) hwillet paradis ste hafwa fynis tem, tills ref te lärde känna det. Ty ett fruftande wårtt betraget hopp war bererskap för ben, od detta sista grymma drahg i deras afwentyr är bet, fom nör att hela berättelsen om deras liranten fynesg oss så owanligt pathetisk, äfwen om ben jemföres met andra tilloragelser i feppsbrntnes lif. Stonerten sjelf mar i ett nästan lila få elänrigt tillstånr, fom Denuglas besättning. Provianten ombord hade tapit slut, manskapet mar nästanalldelee uthungradt och knappast litet watten fanns qwar. De fattige äter. storerae af mat och r måste alltsä delas med ce nykomne. Skonertens ber såttning, med röden af törst stirrare dem i ansigtet, hämtare upp fina orten: de bröder ur hafwets flum och guf dem en del af allt hwad fanns awar, ned till ben sista hårra brödkanten ech fista halfqwarteret watten. Då wäntare alle man bören tillfammans och att i i föll flop bela den aanalkande hungexrsvöden. Slutligen blef bet en ända på derare elände, ty eljest fude wi aldrig fått böra något om deras Hopp, deras förs twiflan, deras liranden. Lre pagar ef ter fedan den sista smulan föra och den sista droppan matten hade blifwit uftömd, mötte Stormfogeln, få hette stonerten, en franskörtogomaa, Marccau, hwars kapten ret Dicf förbehållet ben stora förmånen att afhjelva eländet ou borb. Entast på ett mycket aflägset sät! uc vet möjligt för oh som aldrig of pepsonlig erfarenbet hafwa fört känna hwad yttersta grad af körst will Jäga, att framlässga be länslor mer hwitia be längtande menniskorna än en gång förpe frifft matten till fina läppar Åe skilligt förutom watten slänktes dem för wisse af den frikostige franske koptenen, särstilrt 30 gallens win. Dessa vec rällelser från hafwet belyja gansta ofta just lika få mycket sjömaanens obotliga jorglöshet, fom hang hjeltemod art för: druga litanten, hans ädelmod mot den, fom ban fan hjelpa, ech ben virderlias bet med hwilken ban, få snart han unde sluppit från någon frukianswård farau, i hwilken naturen af hans fall har fört henom, glådtigt åter går till sjös. för alt än en pång skåda alla dess merlingar i ansigtet. Då pröfningenå frule tangswärda timma är kommen, uthärdar han tess oro på ett fört bäst kändt af honom fielf, och om kalken tanes ifrån honom förrän den tappra själen uti honom är helt och hållet utslocknad, förs swinner all sknaga af vet sernaste Uibans bet och al ven werkan vet bar bolt uppå honom att hanvla få emot andra som andra i hang nöd hafwa handfat emot honom. Det finnes lärromar i måuga menniskors lif, men de i fiömans nens lif äro mydet enkla, wackra om ättlästa. Gre pe Josef de Lamberl. Från, Köpenhamn berättusd: 3 början af denna formar fom en ung man hit från Swerige och tog logis på ett större hetel under uppgifwet namn ar arefwe Josej Lichtenstein de Lambert. På etroligt kort tid lyckades ret henom att Ara bef-nisksa mon sr Öonana