Norrländska Korrespondenten – 1 oktober 1869, sida 3

Jag blomstrade som en ros från Jericho, som min fader Isidor Serafin Herschfelt, den rike juveleraren, beständigt kallade mig. Och ändå säger ni: endast derför) Auser ni det då inte för en ära att vistas i den rike bankiren Goldbergers hus och blifva föremål för en generals hyllning? — Blif inte ond, bad Paula bevekande. Jag menade inte så illa, som ni tyckes ha uppfattadt det. Trots judinnans häftiga anfall hade Paula svårt att dämpa ett svagt skratt. — Tyckes? Jag tycker intet! utropade den förtörnande damen. Men hvad jag tycker är sanning. Jag gör mig inte min af att vara klokare än jag är, och begår inga dumheter, som ni, min unga dame. Tag inte illa upp att jag uppriktigt säger er sanningen. Och hör nu mitt sista ord: jag tål inte att ni uppför er på ett sådant sätt emot en förnäm och aktningsvärd man, så länge ni är i mitt bus, och ni måste derföre besluta er för att ... — Lemna ert hus, inföll den unga flickan, i det hon reste sig. Ni har rätt; jag har intet annat val. — Nej! skrek judinnan, i högsta grad uppretad. Nej, ni skallinte lemna mitt hus, utan taga ert förnuft till fånga och gifta er med generalen. Jag har redan bestämt min tollette till