Norrländska Korrespondenten – 1 oktober 1869, sida 2

hvarje lycka i lifvet, är min hårda bestämmelse! Heta tårar strömmade ned utför den arma flickans bleka kinder, och hela hennes varelse darrade af en häftig sinnesrörelse. — Den ädle mannen begär svar — orsaker — hvad skall jag svara honom? fortsatte hon sin tankegång efter en stunds förlopp. Kan jag anföra några skäl, som kunna tillfredsställa honom. — O Maria, hur olycklig har du ej gjort mig! O Alexander! 0 Gud, tillgif dem, att jag skall för deras skull lida dessa namnlösa qval! Öfverväldigad af sorg badande i tårar, sjönk hon tillbaka i ländstolen och blef sittande så till fram emot morgonen, då hon ändtligen beslutsamt reste sig och badade de uppsvällda ögonen med vatten, i det hon sakta hviskade för sig sjelf: — Jag vill svara honom så som Jag känner det och säga så mycket jag vågar. Den ädle mannen skall åtminstone erfara att mitt afslag ej härleder sig från missaktning. Lugnad och styrkt af detta beslut, satte hon sig ned och skref följande bref: Högtärade Herr Grefve! Endast efter hårda inre strider bar jag förmått att tillkämpa mig mod för att besvara er skrifvelse, i hvilken