Norrländska Korrespondenten – 1 oktober 1869, sida 2

jag ej hyser. Men, hurudant än ert svar må blifva, tillåter jag mig dock att bifoga den försäkran, att ni vid hvarje tillfälle kan räkna på en innerlig och sann vänskap hos den, som, full af högaktning och med det varmaste deltagande af ert öde, tecknar sig Otto, grefve at Wartensfels. Ånnu en gång hade Paula genomläst detta bref, och dess okonstlade, ädla språk tilltalade mäktigt hennes hjerta. Hon sprang upp, vred förtviflad sina händer, och, gående fram och tillbaka i rummet, utbröt hon med smärta: — O, min Gud, min Gud! jag törs, jag kan inte! Huru mycket jag än skattar denne ädle, förträfflige man, huru lycklig och säker min existens än vore vid hans sida — jag törs inte, jag törs inte! — Olycksaliga hemlighet! fortfor hon gratande, som tillspärrar lyckans port för mig! — Den tvingar mig att tiga, ja, förbjuder mig till och med den tröst, som ligger i ett meddelande. — Kan Jag väl säga honom hvad som håller mig tillbaka? Vagar jag väl det? Och om jag berättade honom allt, skulle han då vara nog ädelmodig att ännu räcka mig handen, att understödja mig olyckliga, som blifvit vanärad genom andras förvållande? Nej, nej, för mig fiunes intet val! Tiga och försaka