Norrländska Korrespondenten – 28 september 1869, sida 2

jag fast besluten att handla och göra den rätt gällande, som min onkel gaf mig på dödsbädden. Derföre, fort bort från Wien . . . fort ut till tante för att uppväcka hennes samvetes röst. — Men, bästa herre, hvad har förmått fru grefvinnan att kasta sitt sköna, ärbara och ädla barn i armarne på en sådan Creesus! — Det vet Gud allena, svarade den unge mannen, gående förtviflad fram och tillbaka i rummet. Men för att under alla omständigheter förhindra det, måste vi så fort som möjligt härifrån. — Ack, hvilken skada! brummade den gamle skakande på hufvudet. Jag trifdes så bra i detta glashus. Visserligen är jag nödsakad att klättra fem trappor upp när jag skall krypa till kojs, men här är så trefligt. Flickorna äro så vänliga och snälla, och några af dem riktigt vackra. Nåja, nog sofver man bra i Weidellbach också, och flickorna äro rätt vackra, men ... Den unge mannen gick fram och tillbaka i rummet, intagen af en häftig sinnesrörelse. Han hade alldeles glömt tjenaren och sin befallning, men då han nu kastade en blick åt dörren och fick se Fredrik stående der fördjupud i sina betraktelser, utropade han förbittrad: — Hvad, är du qvar ännu? Be