Norrländska Korrespondenten – 24 september 1869, sida 2

dor. Att jag är den jag utger mig för kunna mina betyg utvisa. Kung Carl, den Gud nådeligen bevare! (han lyfte härvid på hatten), har sjelf underskrifvit dem. Nu blef der en ganska öm igenkänningsscen mellan lärare och den fordne lärljungen. På landsvägen kunde dock samtalet icke göras lå långt, som erfordrades, utan bad pastorn den hemkomne carolinen komma med till prestgården, ett anbud, som Jon ej lät upprepas tvenne gånger. Besynnerligt nogy sade pastorn, under det de gingo, Hhar den grymma fienden skonat kyrkan och prestgården. Hvarföre han det gjorde kan jag ej förklara; ty ryssarne pläga just icke ha försyn för främmande nationers kyrkor och prester. Emellertid har jag nu ändå bröd, fast det är knappt, och kan icke annat vara; ty så godt jag kan får jag lof att dela med mig här. Nöden är alltför stor. Jon förplägades väl och fick i god ro berätta sina öden för den uppmärksamt lyssnande och deltagande vännen, ty som sådan räknade själasörjaren sig inför den alltid så redlige Jon, som dessutom nu visat mycken tapperhet, hvilket bäst bevisades af den medalj han bar på sitt bröst. Och när mannen saknade tak öfver hufvudet, jemte medel att förskaffa sig sådant, antingen i den närbelägna staden, eller nå