Norrländska Korrespondenten – 24 september 1869, sida 2

derpå mötte han pastorn, hans ungdoms lärare och själasörjare, som alltid förr varit honom en sä trogen tröstare och vän. Han var ännu qvar på orten, der han varit i mer än tretio år. Böjd af år och sorger, äfven han, önskade han intet högre, än att få dö bland dessa sina honom så kära åhörare, men som dock nu mer än förr behöfde hans trösteord. Pastor! ropade Jon, så snart han fick sigte på den andligo, j lefver ätminstone, och det är mig, eländige stackare, en stor hugnad att se er.— Och hvem är du; stackars man? — fråvade pastorn. Jag är ett af era fordna skolbarn och nattvardsbarn, pastor; jag har i brudstolen blifvit välsignad af er; j har döpt mit barn och j har begrafvit min hustru och . . . Men nu blef rösten så bruten, att den talande ej förmådde fortfara. Väl möjligt, min kära vän, sade den gode presten, omen ändå står mitt förstånd stilla. Säg ert namn, så betviflar jag icke, att ju minnet står mig bi. v — Jag är Jon Kuapp, herr pastor, den fordne Jon Nilsson. Omöjligt b ropade pastorn ofrivilligt och tog ett par steg baklänges. Icke kunna tio år så förändra. — Jo, men, kunna de så, pastor, vär en får utstå krigets alla vedermö