Norrländska Korrespondenten – 21 september 1869, sida 3

hustrus graf vore. Man sade honom det. Ett litet träkors, med namn, årtal och datum, hade blifvit satt på torfvan, der Greta hvilade och då man tillika sade honom, att det var på östra gången, längst fram, så stapplade han genast så trött han än var, hän till de dödas stad. Den, åtminstone hade fienden skonat. Utan att söka fann han jordtorfvan och det lilla träkorset. med inbrända bokstäfver och siffror. Den djupt bedröfvade enklingen, den barnlöse fadren, föll här på knä och bad. Herre,, hviskade han, jag tackar dig för det du låtit henne, den hjertegoda, slippa undan detta sista elände, hvarmed du i din vishet fann för godt att hemsöka vår kära fosterbygd. Jag beder dig, att du värdigas förläna mig, arma syndare, nåd att bära den börda du pålagt mig och som du dock säkert inte gör tyngre, än att jag kan draga den, hur svårt det må vara. — vAck, min stackars, stackars lilla hustrub sade han sedan, hvad du dock måtte hafva lidit, innan Gud tog dig till sig! Men nu är du lycklig. I himmelen, der du nu är, fattas dig ingenting och min tro är, att du inte kan, se ned till jorden och förnimma hvad jag lider; ty då skulle ju din lycka inte kunna vara fullkomlig. (Forts.)