Norrländska Korrespondenten – 21 september 1869, sida 3

ler stör, petade i högar af grus och bränder.. Så fort hans af den långa vandringen matta ben kunde bära honom skyndade Knapp fram till qvinnorna, som icke kände igen honom. Deremot kände han dem alla tre, helsade dem vänligt och kallade dem vid namn. Häpna sågo de upp oeh fästade på honom sina förgråtna ögon. Hvem kunde han vara? Det var så ovanligt, att någon soldat återvände hem. Jon Knapp skyndade dock att gifva sig tillkänna. Hvad han ville veta låg honom för mycket på hjertat, att han skulle gifvit sig tid till någon lång inledning. Han fick nu veta, att han icke, skulle råka sin hustru, förrän i ett annat lif; men erfor dock, till sin stora tröst, att hon icke blifvit misshandlad af fienden, ja — varit nog lycklig, att icke ens upplefva vofreins olycksaliga tid. Man sade honom, att hon slutat sina dagar redan i början af aret, hvaremot fienden ej hade kommit förrän i slutet af Mars. Man berättade ock, att hon ända in i dödsstunden hade talat om mannen och sonen och bedt innerligt Gud för dem båda. Stum hade Jon afhört denna berättelse, men det syntes tydligt på hans ansigte hur hau led. Ändtligen förmadde han tala och frågade då om någon kunde visa honom hvar hans