Norrländska Korrespondenten – 21 september 1869, sida 3

hörda olyckor, hvilket namlöst elände, ett krig medför, och med hjerta och med skäl tacka Gud för fredens välsignelser. Tionde kapitlet. Slutet. Der gick vår arme, beklagansvärde Jon Knapp, ensam och förkrossad af smärta, bland ruinerna af den förbrända byn, och letade, som Diogenes, efter menniskor, Han ville råka någon, som kunde gifva honom besked om hans hustru. Hvar fanns hon? ... Var hon död? . . . Hade hon dödt af sorg öfver sin ensamhet och öfver förlusten af make och son — särdeles den sistnämnde? Eller hade hon dödt för fiendehand, eller blifvit innebränd, då hennes hus påtändes? Kanske — en svag stråle af hopp lifvade dervid den beklagansvärdes domnade själskrafter — kanske lefde hon, fastän ett eländigt lif, och dvaldes bland flyktingarna i skog och mark. — I så fall skulle han dock åter se henne, skulle ännu en gång få trycka henne till sitt trofasta hjerta. Ehuru utarmade, beröfvade allt, skulle de dock ega hvarandra och ... Midt under dessa tankar fick han ögonen på några qvinnor, som gingo, på något afstånd ifrån honom, djupt nedböjda och med hvar sia käpp, el