skapet Westerbotten. Och ännu var han blott hunnen ett stycke in i Medelpad, då spår efter grymma sienders framfart mötte Hans blickar, hvaråt han vände dem. Han behöfde ej sväfva i okunnighet om hvad här hade passerat. Det minsta barn visste berätta om att ryssarna varit der och utöfvat stora grymheter. Dock icke ändå så mycket i Medelpad och Angermanland, som icke mer i de ännu nordligare provinserna, och särdeles kring trakten af Ume stad. och de derintill närmast belägna byarne. Mycket hade han erfarit och lidit mycket; men dessa uuderrättelser voro nära att förkrossa honom. , Han var ej van att blekna; men nu bleknade han och kände, genom alla sina nerver, en isande köld, från hjessan till fotabjellet. Åndtligen var han på Röbäcks mark. Men hvar fanns väl den förr så vackra, stora folkrika byn? — Endast några högar af bränder, några tomma grundsättningar efter husen, samt en oräknelig mängd nakna skorstenar var allt hvad som återstod. Och hvar funnos byns innevånare? — Ack, de som ej blifvit dödade, hade flytt uppåt fäbodarna, eller eljest hvart de kunnat i skog och mark och i fjärrbelägna lador. Endast några tåirrade omkring, bleka, såsom spöken, för att