Norrländska Korrespondenten – 21 september 1869, sida 2

gissar, att J har inte många skjortor der, i den der tunna renseln. Mor får ta några af mina och lägga dit. Lycka, att skomakarn just är tingad i dessa dagar . . . Och kläderDå .. i — J ska ha mycken tack, far — föll Jon Knapp honom i talet; men min blå rock behåller jag. Må ske! jag har just ingen passande, att ge er, heller; dertill är min och er växt alltför olika. Men så mycket, som sig göra låter, måste vi snygga opp er, ändå, så att ni inte må komma som en fågelskrämma hem till er hustru. Med tårar af den innerligaste tacksamhet — ty för sådana tårar blygdes han icke — gick earolinen in på förslaget. De goda menniskorna, dessa slägtingar, som han så oförmodadt påträffat, funno en glädje i att hjelpa honom och rustade med både honom och hans yttre menniska på bästa vis. Under allt detta kunde dock Jon icke visa sig så lugn och glad, som han skulle hafva velat. Hans längtan att få komma hem och råka Greta, den innerligt älskade hustrun, från hvilken han i tio år och sju månader varit borta, gränsade stundom till en otålighet, som han hade svårt att bekämpa och som då och då blef honom öfvermäktig. Den stackarn längtar hem, allt hvad