Norrländska Korrespondenten – 21 september 1869, sida 2

tapperhet, utan dukar under för öfvermakten, såsom vi gjorde, och fienden kommer rusande, som en strid ström, från alla håll och kanter, med infanteri, kavalleri och artilleri, nedtrampar, sönderkrossar döda och sårade, samt gör alla lefvande de kunna öfverkomma till fångar — jag undrar just hvad det då tjenar till att stå still och låta ta sig, som en fisk i en ryssja. Min stackars pojkes liflösa kropp — ty att han var död vet jag — hade ändå inte kunnat räddas undan förstörelsen, om också jag hade låtit fånga mig af barbarerna. Annat slag då, när efter slutad strid det tillåtes båda partierna, att från valplatsen framsöka och sedan ordentligt begrafva sina döda; men här gällde det kungens lif och han skulle väl inte fly helt ensam, heller. De få han fick med sig behöfde han; men i Bender var jag, åtminstone, honom till ingen nytta, hvarför jag, med hans majestäts eget nådiga bifall, begaf mig derifrån. Det var sådana samtal, som stundtals förströdde Knapp, hvaremot han, så snart han var ensam, försjönk i djupa funderingar. Lefde hans hustru? ... Hur skulle hon, om hon lefde, taga emot honom? . .. Månne de skulle känna igen hvarandra? . . . Hur skulle hon mottaga nyheten om sonens död? Den stackars carolinen blef allt mera orolig, ju närmare han nalkades land