Norrländska Korrespondenten – 21 september 1869, sida 2

lida nöd, ty han egde ju medel att skaffa sig herberge. IIans syskonbarns man hade sagt: HJag länar dig den här lilla summan; om du kan, någon gång fram i tiden, så vet jag, att du ger mig den igen; hvarom icke, så gör den mig hvarken fattig eller rik. Jag vet, åtminstone, att om allt går rätt till, så behöfver du inte lida nöd på vägen härifrån, och det är bra att veta det. Underliga tankar vexlade om i den skackars carolinens själ, medan han ensam tillryggalade milslånga vägsträckor. Flera gånger var han dock nog lycklig att få åka med forbönder, som färdades framåt, norrut, och som till utbyte för den tjenst de gjorde honom, ville höra en och annan berättelse om kriget, om kungen, samt hvad dermed egde gemenskap. Knapp begärde icke bättre, än att få tala om kungen och hans gossar blåy dervid icke förglömmande sin egen gosse, som han nödgats qvarlemna död på slagfältet, då kungen flydde åtföljd af några få sina trogna, som lyckades undkomma tillika med honom. Det hände mer än en gång, att man sporde honom hur han kunde hafva hjerta till att lemna sonens lik och blott tänka på sin egen säkerhet. Det hörsy sade han då, vatt J inte varit med i krig och har förstånd om huru der tillgår. När man tappar slaget — inte af feghet, eller brist på