Norrländska Korrespondenten – 21 september 1869, sida 2

iängtas kanj sade Stina till sin man, då de voro för sig sjelfva. Ack, han kommer tids nog till eländet. Underligt att han inte har någon nys om hur jemmerligt de otäcka ryssarna ha grasserat der.v — Åh, det är väl inte så underligt, heller — svarade mannen. — Det var i medio af Mars, detta år. som de kommo dit och härjade och brände och mördade och pinade de arma innevånarne. Ack de ryssarne! de gemena kanaljerna, som väl måtte komma till Blåkulla allesammans. På sin underliga vandring söderifrån har den stackars Jon väl ingenting fått veta. Och väl är det: han får tids nog komma underfund meeet. Ack, hvad jag undrar om Greta lefver, sade Stina. — Ja, det vete Gud, — menade mannen. — Om hon lefver, så ar hon utfattig och inhyst hos främmande folk. Ack, jag säger, jag säger, ett sådant elände. Efter den för alla tillrustningar erforderliga tiden lemnade Jon Knapp, af sina välvilliga och välmående vänner väl försedd med nya skodon, väl lappade kläder, ett par nya skjortor i renseln och några hårda silfverdalrar i fickan, deras trefliga hem, för att begifva sig på fortsatt vandring åt det kära efterlängtade hemmet. Nu mera behöfde han ej frukta att under vägen