Norrländska Korrespondenten – 17 september 1869, sida 3

Från Bender, dit jag följde min älskade kung. — Från Bender! Store Gud! Och hvarför kommer inte kungen hem till sitt rike och sitt trogna folk? Det är mer, än jag kan svara på, go vänner. Troligen har han sina kloka afsigter med att stanna der, ty det har han med allt hvad han gör?) — Ja, visst, visst — sade husbonden i huset. — Det passar inte oss, enfaldiga stackare, att mästra hans handlingar. Men, säg oss nu: hur gick det till, när kungen måste fly? Fly! ... Det skulle ni inte ha sagt, far.o — Nå, men visst flydde han undan fienden, sedan han tappat slaget vid Pultava. Hm! ... Nå, ja . . . det kan inte hjelpas ... Det gjorde han verkligen. Den olycksaliga dagen mins jag nog. Blefve jag än hundra år, så kommer jag att minnas den. Jag förlorade en son, vid det tillfället, mitt enda barn ... En präktig pojke, hvars make är letandes efter; det säger jag utan skryt, fast jag var far åtien. Men han föll på ärans bädd . . . han stupade för sin kung. Gud välsigne honom! -— Men nog kostade det på, att lemna sin sons på valplatsen och inte ens hinna släpa det undan fiendens solk och hästar. Den stackars mannen strök med han