Norrländska Korrespondenten – 17 september 1869, sida 2

par, hvaremot de små runda rosenröda och hvita anletena nyfiket tittade fram. Den till utseendet döde varen gammal man, som det tycktes. Han var klädd i soldatmundering, men mycket sliten, på flera ställen trasig. Skodonen voro alldeles utnötta, det syntes alt vandraren hade tillryggalagt en lång väg och måtte hafva slitet mycket ondt. Det är en soldat, sade gamle far; troligen en af dem, som voro med i sista elden. Den stackarn! ... Och så skulle han dö på landsvägen, men så nära en gård full med folk. — Jag tror inte han är död, far — sade sonen. — Han är visst bara förfrusen, stackarn. Vi få välse hvad värmen gör. Kanske han qvicknar vid. Han hade rätt i sin förmodan; mannen började verkligen visa omisskänneliga tecken till att han icke ännu, åtminstone, fick räknas till de dödas antal. Det började rycka i ögonbrynen på honom; musklerna rörde sig, ehuru först endast omärkligt. Eu sakta rörelse med venstra handen, jemte en rossling i bröstet, intygade snart fullkomligt, att der fanns lif i den skeabart döde. Man lät honom lukta på ättika och strök dermed hans pulsar och tinningar, hällde några droppar bränvin i hans mun och gned hans bröst med