Norrländska Korrespondenten – 17 september 1869, sida 2

— jag vill ase om det snöar så mycket ock fryser på, så att jag kan få göra en snögubbe i morgon. Åh, nej, gå inte, barn, i det här rysliga vädret — bad modren i bevekande ton. Men gossen var redan ute. Fem minuter voro dock icke förflutna, förrän han återkom, men med den yttersta bestörtning målad på sitt ansigte. Far! ... mor! ... farfar! ropade han, med ögon så stirrande, som om de velat falla ur sina gropar, odet år en död gubbe derute på gården.9 — Död gubbe! . .. Hvad säger du? ... Hvad vill det säga? — ropades i chorus. Jo, det är dagsens eviga sanning.n försäkrade Per. Ilan ligger midt i grindan åt landsvägen. Alla karlarna rusade ut, och barnen med; men qvinnorna ryggade sig tillsammans, som en fårskock; de voro rädda för den döda gubben, med hvilken karlarna genast kommo inbärande. Man lade honom på golfvet, icke nära elden, men dock så att brasans sken föll på hans anlete. Han var grufligt blek och gaf ej ringaste tecken till lif. De båda minsta barnen gömde sig bakom modrens vida kjortel, dock endast så, att den skylde deras krop