Norrländska Korrespondenten – 17 september 1869, sida 2

kring i verlden, och han talte om att han och hela besättningen en gång hade varit ute för vilda menniskor på en 6 och de voro menniskoätare. Ja, men inte ä turkar menniskor, heller, yttrade samma väl underrättade tjenstslicka. — Åh jo, visst ä de väl ändå för okristna, att komma helskinnade ifrån dem. Det skall vara kuug Carl, tillet. Ja, men, far, frågade husmodren, vänd till sin man, hur kom det sig, att kungen begaf sig till sålnt folk? — Jo, så — undervisade bonden — han tappade ju slaget mot ryssarna, vet jag, och då hade han intet annat råd än att fly, åtföljd af några få trogna, som inte ville lemna honom. Det var då han kom till Bender och begärde gästfrihet och der är han än. Fly! utropade hustrun. Jag kan inte tänka mig vår tappre kung som en flykting. Hur kunde han tappa, han, som alltid har vunnit?) — Gud allena råder för lyckan — inföll hennes far. — Carl har haft medgång hittills; en gång måste ock han försöka hvad motgång är. Det är så verldens gång, att den starkaste till och med en gång blir öfvervunnen. UHvart går du, Per?? — frågade modren sin äldste son och största gunstling, som stod i begrepp att lemna stugan. — Jo — svarade den trettonåriga —Oee n:.i77—