Norrländska Korrespondenten – 17 september 1869, sida 2

—— — — — ———— — n— satsen: men har icke roligare, än man gör sig. Men einnesstämningen blef dock snart, liksom genom ett trollslag, förvandlad från glädtig till allvarsam, i det att någon kom att nämna kungen. Ja, kungen, jap sade bonden, ovär tappre storsinnade kung, hur skall han inte lida af sitt overksamma lif der i Bender, han, som är så rörlig af sig och bara vill vara till häst eller på språng.v — Ja, men, hvarför far han inte hem, då — yttrade Maja, husets äldsta dotter. Det är godt att fara hem när en ligger fången, inföll den enögda drängen. — Fången! — upprepade husbonden — nej, fången är kung Carl visst inte; det är misstag det. När han nödgades fly från det olyckliga slaget vid Pultava — det är nu jemnt ett år sedan — tog han sin tiliflygt till turkarne i en stat, som kallas för Bender. Hu, då! ropade den ena pigan, det ryser i hela min lekamen. Det är ju turkarna, som äta menniskor.) — pu är ett tok — forebrådde husbonden. — Åta menniskor! Inte fins det menniskor, som äta menniskor. — 10, falle gör det så — sade gamle far. Jag hade en bror, jag. som var sjöman och varit vida om