rutttts, Lä 2 HI TITS THE TV SER Lutt HUT minstone några af mannens bedrifter lomma till allmänhetens kännedom. Om hösten år 1861, omedelbart efter det ven första snön fallit, begaf fia Andreas ut i skogen för att jaga. Då han kommit mid pass en half mil från fitt bem, träffade han fpår efter en stor björn, hwilka han följde. Omsider kom Andreas björnen så nära, att han fick gifwa honom ett skott. Det träffare och björnen sårades. Som ret emellertid led mot aftonen och mörkret började inbryta, måfte Andreas lemna ftäl: let, bit ban deck återwände följande mer: gon i första daggryningen för att forts sätta belantskapen från gårdagen. Ses dan han en stund följt spåren warsnade han, att björnen gått kring honom. Huns nen till ett tätt buslsnår fick Andreas se, hurusom björnen i full wrede fom aapande emot honom, och detta skedde så hastiat, att han ide hann ffjuta, innan björnen med sitt gap omfattat främre delen af bösspipan. Nu uppstod dem emellan en strid på lif och död om hwilken skulle blifwa egare till bössan. De tankar, fom under denna brottning trängs de fig på Andrcas, woro icke af det bes hagligaste flag. Ensam, fom han war, med fin lurne strideman, trodde han fig aldrig mer få återse dagens ljud och redan kände han sitt mod swigta wid föreställsningen om att förswinna ur mwerlden såsom frukost åt den best, fom grinande höll honom mellan fina jerns hårta ramar, Men Gud war med hor nom, Under stritens fortgång fom björnen att släppa sitt tan, och då han tillika i samma ögonblick öppnade munnen, stack Andreas hastigt den lösgjorda bög. san in i motståndarens gap, hwarpå skottet genast brann af, få att hela ladde ningen passerade den wäg, genom bwile ten Andreas sjelf få när kommit att wandra till cwigheteu. Björnen kastade fia baklänges och uppgaf ett genom: trängande skri af smärta. J största hast hade bössan åter blifwit laddad och ögonblicket derefter fick Nalle affferäsupen. Björnen war en af de största i sitt slag. Sjelf kom Andreas oskadad från slagfältet, blott att kläderna woro något sönderrifna och kroppen en smula gastkramad, få att han hade någon fwårs righet att röra fig andra dagen. Min: net af denna strid bewarar den derwid begagnade bössan i en och annan uti stocken af börnens tänder inristad runa. Följande året, wid den tiden då snön hade smält och björkens knoppar börs jade swälla, war Andreas åter ute i skogen med sin bössa. Rätt som han gick, fick han sig på en björnhona, som hade med fig föra lefwande ungar; men i detsamma warsnade äfwen hon ho: nom, derwid hon genast jagade fina uns gar upp i de närmaste träden. Ane dreas lade an på henne, och skottet small, men som detta skedde på noa långt håll, war han till en början owiss om hon blifwit sårad eller icke. Ur denna sin owisshet blef han dock snart befriad, ty efter en stunds förlopp kom björnhonan i full fart gapande emot honom, men i detsamma hon hunnit hor nom in på lifwet, satte han bössans mynning mot hennes hufwud och gaf eld. Uppgifwande ett förfärligt skri wände bon honom ryagen och aflängnas de fig springande. Efter en liten stund infann hon fia dot åter alltiemt ffri kande af smärta, och gjorde min af att nFå anfallswis till wäga; men af det ers hållna skottet hade hon blifwit få swårt sårad, att hon i fullföljandet af fin mäl: williga afsigt ide förmådde stort uträtta, Til det får hon förut bekommit fick hon nu en god salva, derwid bon feg nade till marken. Ungarne, hwilka An dregs, fast ide utan stor möda lyckades att taga lefwande, förde han sedermera till Stockholm, der de blefwo försålda. Äfwen sistlidne mår påträffade An: dreas en björnhona med ungar, hwilka senare till antalet woro trenne. J ret: samma han fick se honan lessade han ett skott på henne, men sköt alldeles mi ste, hwarpå det wredgade djuret rusade fram emot hono med sådan hastighet, att han icke hann fullständigt ladda, utan blott fick krutet i pipan, innan,