vOch hvarför det, då?? — Jo, emedan hans hitkomst är grundad på ett misstag, herr kapten. — Behöfs det då två man för samma rote? Står icke jag, Jon Knapp, lifslefvande, här, kapten? — Jag anhåller om undersökning af hvem, som har kommit opp med pähittet, att jag skulle vara död. Nej, se det bryr jag mig då visst icke om att undersbka genmälde kompanichefen med fryntlig min. Tvärtom tycker jag det är bra som det är, eftersom gossen är din son, min tappre Knapp, och så duktig attskåda. Hade han icke varit så storväxt för sina år — ty det syns på antigtet, att han är bara barnet, så nog hade han fått stanna hemma den här gången, tills vidare Knapp teg; men han knotade inom sig öfver den ödets skickelse, att gossen skulle vara så ovanligt stor för sin ålder. Han hade alltid hyst så mycket deltagande för de unga rekryterna och minst af allt gladde det honom att se sin son bland dem, hur ljuft det än var för hans fadershjerta, att ännu en gång få omfamna honom. Och hvilken af oss skall nu stå för rotan? frågade Jon Knapp. — Det är minsann svårt för mig, att afgöra — svarade kompanichefen med en dundrande kötted. — Dig vilja vi naturligtvis, icke släppa ifrån oss,