och öppnade sina armar. Jag är din far, gosse. — Min far! — ropade Carl, störtande i den öppnade famnen. — Min far! ... O, jag hade bort gissa det för det rörde sig underligt inom mig, när J började tala så der. — Far! far! — Herre Gud ... det har jag inte fått kalla någon, sedan jag var en Lten glutt. Far! ... min far!... J lefver, J, och mor sitter der hemma och gräter för att J är död. — Stackars mor! Skam borde de få, som komma med sådant prat. vJa, skam, skam och straff med,o ropade Jon, som åter fattade ynglingens arm och drog honom med sig. Denna gång bar det af till kompanichefen. — Herr kapten! — sade han och gjorde ställningssteg — den här pojken är min son. Ah, jag kan säga b utropade kaptenen med blid min, har du verkligen så stor son, du, unga karlen? Hum! det var mig en baddare att vara lång och axelbred. Nä, så mycket bättre! Han skall säkert brås på sin far. Det måtte vara en stor glädje för dig, att ha honom häro — Nej, herr kapten, det är det visst inte. Pojken är bra, han, och har visst inte många sina likar i att se manhaftig ut; men nog hade jag heldre sett att han stannat hemma.