En Carolin. Historisk skizz från Carl XI:s och XII:s tid af Wilbelmina Stålberg. (Forts. fr. föreg. nr) — Mycket väl — svarade gossen. — Jag var i sjette året, da han marscherade bort. Och om jag också inte hade minnas honom, eljest, så har mor gjort det störst omöjligt för mig, att glömma honom dag ut och dag in, ja snart sagt om nätterna med. Minos du hur han såg ut?9 — Nej, inte tecken. Att han var en stor och stark man, det mins jag väl; men hur han såg ut i synen, det har jag alldeles glömt. Mor påstar, att han skulle ha varit så vacker. Du skulle således inte känna igen honom 20 — Var det väl möjligt, det? — Men, har J icke sagt att han lefver och fins här att jag kan få råka honom. — Käre, käre kamrat, eller farbror, eller vapenbroder, eller hvad jag får kalla er . . . det är väl galet, alltsammans, kan jag tro . . . skynde er, att föra mig till far min, om han också ligger bland de särade. Han är inte sårad, sade soldaten :