yÅh är det den der, det?— Ja, Ers Majestät. Är du säker på det 2o5 — Säker! Ja, min själ och Gud är jag så. Men hvem som har narrat sig till gossen genom den falska uppgiften, att jag skulle vara död, det vet jag inte. vJa, inte jag heller, min kära vän. Jag har gjort efterfrågningar, men de skylla ifrån sig, hvar på annan, så att jag får ingen reda på saken. Icke heller bryr jag mig om att hålla så stort väsen, eftersom din förman beskrifvit gossen på det fördelaktigaste. Emellertid är det mot lag och förordning, att två man skola tjena för en och samma roto och nu beror det på hvilkendera af er, far eller son, som skall bli hemförlofvad; det skall få bero helt och hållet på er sjelfva. De båda Knapparna säago med förundran, först på kungen, sedan på hvarandra. Ingendera svarade: Nå, hur är det? frågade kung Carl, som var kort i vändningarna och hatade lång besinning och långa samtal, emedan han städse hade ondt om tid. Du, Knapp, kan få lemna hären, redan i denna stund, och gå hem till din hustru och sköta ditt hemman. Gossen behåller jag. Jon Knapps ansigte fick härvid ett besynnerligt uttryck. Det syntes, att han kämpade en hård inre strid.