och inte pojken heller; ty dertill ser han alltför präktig ut, utan må han stanna qvar, efter som han nu en gång är hitkommen. Kompanichefen gjorde härvid en åtbörd med högra handen, som betydde att samtalet var slut. Knapparne, far och son, gjorde då ställningssteg och aslägsnade sig. På begäran och särskild gunst fick Jon Knapp under den följande natten ha sin son sig, d. v. s. att de fingo ha sina sofplatser tätt in till hvarandra. Hur trött än ynglingen var efter marschen, så blef det dock icke mycket sofva af; ty fadren ledsnade aldrig vid att höra, sonen aldrig att tala om den älskade modren. Och så vexlade frågor och svar, allt intill första daggryningen. IIelt tidigt på morgonen blef det rörelse i lägret. Kungen var en bland de första på benen. Carl Knapp hade ännu icke sett honom. O, hur varmt längtade han icke efter den stunden! Hur slog icke hans unga hjerta i dubbel takt vid tanken på att få skåda hjelten, hvars bragder och segrar hade flugit kring verlden. Hör på, min kära Knappo sade Carl XII; man har sagt mig, att du, helt oförmodadt, fått din son hito — Ja, Ers Majestät; helt oförmodadt.