sjelfvda Hunu hafwa wi förhållit oss under den förflutna weckan? Jngen dödlig finnes som icke i räkenskapstimmans stund måste erkänna att man år full af brister och att man försummat mycket of hwad man bordt göra. Men på ett dylikt ersännande följer ocfå bön om förlåtelse. År ångren uppriktig och föresatsen att bättre söka uppfylla wåra pligter allwarlig, då dröjer också förlåtelsen, denna gåst från den ewiga fridens hemland, ide att infinna fig och tillhwiska wåra finnen ro och lugn. Inom hemmets frid lysta område känna wi oss hwarje dylik qwåll manade till tacksamhet emot Ho vom, ifrån hwilken all god och fulfoms lia gäfwa kommer. Inom hemmets oms råde berera mi oss för sabbatens märdi: ga firande och derjemte för ven ftuns vande arbetsweckans nya mödor. Det finnes wäl ingen fom allwarligare blicfat in i lifwet, hwilken ide djupt erfar rit dessa lördagsqwällens ljufwa före träden och derföre med glädje motser bdenna aftons inbrott. När en gång wår sista qwäll infinner sig, när stymning utbreder sig öfwer wår lefnadsstia och ewigheten med sitt allwar träder oss till mötes, o, då är det ljuft att slumra in, med blicken fästad på alla de stunder af frid hwarje weckas slut skänkt oss. Må wi derföre hwarje lördagsafton, då wi lagt oss till ro, kunna inslumra med den sälla tanken att wärdigt hafwa slutat denna afton, och wakna, helsande mor: gonen med hågkomsten af dessa wackra uttryck af en okonstlad naturskaldinna, Anna A::