underhållande artiklar, ham mi hafwa ställt ondskan och förbrytelsen på skampallen och berömt samt upphöjt det goda och förtjenstsulla — hwem tackar honom wäl för det? Publiken finner med häns syn till titningsskrifwaren ide ordet tadsamhet; om det någonsin skulle forma i fråga, så är det sällan, att man kan säga: det är ej sannt! En af wåra folleger bellagade fia nyligen, att, feran han i åratal berömt och unterstödt personer ressa ftrugt wändt honom ryggen och blifwit hang fiender, få snart han blott en gång ej motswarat reras önskningar. Det gora han bewisat dem under år, bade de förgätit, men då han ej uppfyllt en af deras önskningar, bade te upp: trätt fom hang fiender. Årslång Acdhet har förgätits, då han i rättwisans och sanningens intresse nödgats trampa någon på föttorna. J allmänhet kan man ej i någet annat yrke få mera insigt i smakens olikhet. Öwarje abonnent tror att tidningen må sie wara efter hang fmaf, och stär nå act deri, fom ej passar honom, få måste tidningen öfwergifwas — ty den duger ju ide. Lilaså månaa abonnenter fom en redaktör har för sitt blad, lika mån gas smak har han och att rådfråga. Den ena will hafwa något gediget och allwarligt, den andre tycker om anektoter, hu: mor och mitt, hwaremot hang grannar förundra fia öfwer, att en förnuftig men: niffa fon låta sårant stoff inflyta i sitt blad. Skrifwer mannen nånot pikant skarpt, få heter det straxt: Karlen är för retsam! Strifwer han långa artit lar, äfwen med de bästa argumenter, få talas illa derom, det är längtrådigt. Hur skall den stackars mannen bära fia åt för att tillfredsställa fina läjare? — Jo, det wore lätt nog, om hwarje enskild af dem wille betänka, att vet, fom ej faller ho: nom i fmaten, fan behaga en annan, och att den menniska ännu icke blifwit född, fom fan wara alla till pass!