Norrländska Korrespondenten – 10 september 1869, sida 2

Att afskedet från modren var för alltid, det sade houom en inre aning. Skulle han väl nagonsin äterse sitt hem, icke skulle han då mötas af denna likbleka qvinna med de underbart sorgsna, ömma blickarna. Greta grät ej då sonen Åck: hon hade inga tarar qvar; hon hade gråtit bort dem alla. Blek, som en ande, stod hon och stirade med de röda, tärlösa ögonen efter ynglingahopen, den oöfvade, som man förde till slagtbänken — så föllo alla mödrars ord. Vid den allmänna qvidan hon hörde rundt omkring sig förblef hon ensam tyst och till utseendet talig. Men da hon skulle återvända till byn förmådde hon icke gå, utan mottog tacksamt det stöd, som erbjöds henne af välvilliga grannars armar. Inkommen i sitt hus oeh i sin sofkammare uedsjönk hon genast på sänden, den hon aldrig mera lemnade. Det fick gå som det kunde med hushallsaffären, hon orkade ej det ringaste befatta sig dermed. Hvartill skulle det ock hafva tjenat, tyckte hon. Hon sjelf. brhöfde ju hädanefter så litet och de kära, de, för hvilkas trefnad och välbefinnande hon skulle velat anstränga ända till sina sista krafter — de funnos icke nu mera till för henne. Hennes sjukdom var en starkt utbildad lungsot. Byns qvinnor turade om, helt oombedda, med att sköta hen