Norrländska Korrespondenten – 10 september 1869, sida 2

seende. Gossen var, för sin storleks och styrkas skull, utskrifning underkastad. IIan måste marschera med ynglingaskaran till konungens kontoneringsqvarter vid Ukrain. Och det gick så brådstörtadt, att hvarken mor eller son ens hunno tänka sig om, förrän de voro skiljda för alltid. Carl Knapp var långtifrån feg. Tvärtom hade det alltifrån späda barndomen lekt i hans håg, att bli knekt med tiden och fa lefva ett rörligt lif, fullt af faror, men ock fullt af ära, i stället för bondelifvet hemma, som han betraktade som ett trällif. Men hans hjerta svällde dock nu vid tanken på att lemna modren den ömma, allt upposfrande. Han tänkte på hennes öfvergifvenhet, hennes hjelplöshet, om någon fara hotade; ty nu skulle hon först bli en stackars hjelplös qvinua, utan ringaste skydd och försvar, nu, då det talades så mycket om, att ryssarne när som heldst kunde komma öfver gränsen och anställa förödelse. För sin egen del saknade Carl visst icke mod, att träda i fosterlandets tjenst, men han hade dock svart att beherska sig, då han måste säga farväl åt modren, och nu ångrade han bittert, att han fortfarande närt en önskan att få komma ut, äfven han; han ångrade äfven sin hemliga glädje i första ögonblieket, då budskapet kom.