Norrländska Korrespondenten – 10 september 1869, sida 2

af aldrig stilla sorg. af slitning mellan fruktan och hopp och — slutligen denna grymma visshet! Dock var det icke nog dermed. Annu var den stackars qvinnas olycksmått på längt när icke rågadt. Ilon hade mer att erfara, innan hon fick tillsluta sitt förgråtna öga. Densamma beskickningen från Ukrain, som medhade lista på de i striden fallne, var, naturligtvis, icke kommen för den skull. Man skälfde, som asplöf, i städer, i byar och på landsbyggen, då sådana karlar som dessa helt plötsligt uppenbarade sig; ty för väl visste man hvad det hade att betyda. Ja, der behöfdos ännu mera folk vid armen; ännu flera måste ryckas bort från sina fredliga hem och sysselsättningar, för att marschera och massakreras. Men som inga män funnot qvar, så så lydde förordningen på, att Halla, som kommit till den ålder, att de kunde armborst bära och båge spänna, skulle i mantal föras. Och då nu Jon Knapp var död, måste hans, nummer fyllas med en annaa. IIVad hvar då naturligare än att, då der fans en son efter honom och denne, ehuru blott femton år, var stor och stork, han skulle träda i fadren ställe för rotan Knapp. Någon invändning å modrens sida blef icke hörd, der tanus ej pardon, konsideration, eller und