Norrländska Korrespondenten – 10 september 1869, sida 2

hon allt mycket förfallen; det var endast de sköna blå öganen, som ännu bibehöllo sin intagande skönhet, dessa djupbla ögon, med det milda, svärmiska uttrycket, ovanligt hos en qvinna af allmogen. Greta älskade sin son ända till afguderi. IIon kunde sitta hela timmar och betrakta honom med stolthet, då han var sysselsatt med att läsa, eller arbeta, som om vinterqvällarna, då han band not, slöjdade träskedar, eller förehade något annt göromål. Hon sökte att i hans ansigte spåra någon likhet, undantagandes ögonen, som mera liknade modrens. I början af 1709 fyllde Carl femton åt och var nu sa läng, att han höll sina tre alnar, samt äfven hvad man kallar temligen satt i kroppen. Ilan kunde således kallas nära fulivuxen. Då kom, från Ukrain, der kung Carl låg i vinterqvarter, befallning om ny rekrytering öfver hela Sverges rike och äkvenså för Westerbottens regemente, till fyllande af de luckor, som blifvit tomma, och de voro icke fa. Biand de saknade var äfven Jon Knapp. Greta sick veta det och man föreställde sig, om man kan, hennes sorg vid denna underrättelse. Siaget var nära att döda hevne. Det ver således intet hopp mer om återseende. Tio är af oändlig saknad,