Norrländska Korrespondenten – 7 september 1869, sida 2

liggande, oförmögen att sköta hvarken barn eller hushåll. Nej, låt gossen bli din tröst i sorgen; låt hans joller skingra din saknad. Föregå honom med exempel af tro på Gud och undergifvenhet för hans vilja; lär houom att med förtröstan blicka upp till den, som bryter värt bröd, så väl den välsmakande, som den tårdränkta kakan. Annu mycket mer i samma anda talade den gode och rättskaffens presteu till den öfvergifna och lemnade henne icke förrän han fick henne någorlunda lugn. Han lofvade att snart återkomma och hon å sin sida lofvade att taga sitt förnuft till fånga. Då pastorn hade gått, började Greta att allt mer och mer öfvertänka de lika sanna som lufva ord han talat. Hon beslöt att vara mera förståndig, att nagot värdigare, än som hittills skett bära sin sorg. Den derpå följande natten sof hon — åtminstone några timmar. Då hon vaknade . . . det var något efter midnattstid föllo hennes blickar på den sofvande gossen; ty månan sken klar in i kammarn, så att hon kunde urskilja hvarje föremål. Barnets jemna andetag tillkännagåfva, att det sof godt, njöt helsans och barndomens ljufva, afundsvärda hvila. Modren fästade nu sina tankar vid honom mer än hon gjort sedan mannen lemnade dem, och hon beslöt att med