Norrländska Korrespondenten – 7 september 1869, sida 2

fasten hon längesedan var en mogen qvinna. Ty han hade ju sett henne växa upp der i byn. Säg icke, att du ensam älskar din man. Tusentals andra hustrur bära lika stor kärlek till sina män och måste dock underkasta sig en — antingen kort skiljsmessa från dem eller flerårig, eller ock för alltid, allt efter som Försynen har beslutat, Om nu hvar och en af dessa tusende och åter tusende skulle träda fram och säga: jag älskar min man mer, än ni alla; hvem tror du hade rätt 2 — Men, herr pastor, jag är så bedröfvad, hedröfvad intill döden. Din sorg är rättmätig, min stackars Greta; men inte får du sörja så, att helsa och förstånd stryka med. — Säg mig en sak: Håller du af gossen, här 25 — Gossen! . . . min gosse? utropade Greta och slog, med ett slags kärleksfull vildhet, sina armar kring lille Carl. — Om jag håller af honom! ... Det var en fråga! Han er ju mitt enda, goda, numera. Rätt så, min goda Greta. Så väntade jag att du skulle svara. — Och när du nu, som sig bör, håller så mycket af din son, så bör du ej heller försumma dina pligter mot honom. Och det gör du ju genom att vanvårda dig sjelf och kanske genom sorg ådraga dig en sjukdom, se att du blir